Home Theme

      Shiro wakes up, and the alarm screams at him. He sits up. Ethan speaks to him - wake up, garret, let’s go - and he gets into the shower. He showers. He gets wet. He dries himself off. The hairband wraps around his hair, and the red tie is tied. 

      He does not look into his mirror.

      Shiro walks to school. Garret meets up with them, and he looks at him, then away. Ethan speaks to Garret - hi, what’s up, why didn’t you wait for us - and Garret responds - hi, good morning, hi shiro, I did! - and then they continue walking. Abraham doesn’t say anything, and Shiro doesn’t look at him at all.

      Shiro arrives at school. The walls are blue and white. Reflection: There were no colours; How can he percieve colour? Nobody speaks to him anymore, because he stopped responding. He gets tea, because they’ll ask otherwise. Garret smiles at him.

     Shiro sits in class. Shiro has a break. Shiro sits in another class. Shiro gets lunch. Shiro walks home from school. People talk. The concrete has the texture of something hard. Reflection: There cannot be any textures in a painting. How can he percieve textures?

      Shiro gets home. Shiro goes to bed. Ethan talks. Good night. Lights out.

      Shiro lies awake in his bed. He can’t see anything. He can hear Ethan breathe. He can hear the whirr of Tokudan outside his window. He can hear the dorms humm with voices that refuse to go quiet. 


      The information of the painting is unreliable. All evidence points against the painting having the meaning that he was informed it has. The conclusion is that the reflections are unneccesary. The conclusion is that the information is false. 

      The conclusion is that he is real.

      Shiro wakes up, and the alarm screams at him. 

      Reflection: He doesn’t feel real.

Colors in the sky

      The fireworks were blossoming in the sky, spelling out golden flowers in the Emperor’s glory. They flared across starless black, and she could see them clearly, even if her forehead was placed against the ground. He must be so proud, she thought; even as the gloved, rough hand fisting her hair pushed her even further into the mud.

      “Can you see that, kitty? Do you know what it means? That’s the Silver Heir, right up there. But you don’t understand, you don’t get it, do you? It’s the Emperor’s Son. His child. You bow before the Emperor. How many times do I have to tell you?”

      He almost sounded tired, sick of chastising a dog that never learned. Problem was that she did learn; and when he pulled at her collar, after the lights had died out, she knew she should keep her eyes down. She should, because otherwise he would hit her. She should, because hitting her was one of the few things that made this poor merchant feel like he was in power. She should, because he only moved in one direction, and it was as predictable as the patterns they had chosen for the newborn royal.

      But she looked up anyway. He must be so proud, she thought again. The sparks of silver light glittered in between the gold and red. The Lady Nobara? Really? …But she always thought-

      He struck her with an open hand, because he thought it made him merciful. It burned, and she was thrown to the ground again. Fingers burying into the soft ground, the smell of earth, and strands of hair that fell out of the braid she had made this morning. She whimpered, her ears lying flat against her head. She hated how pain interrupted your thoughts like that.

      It was the worst part of it all. How her mind got cloudy and foggy when he got it into his head that not receiving any dinner would make her more obedient. How pain had a way of dominating everything else; whippings ruining the chess boards she had made in her own head, against herself and strikes jolting her memory out of place. 

      He didn’t mean any ill by it. He was a foolish man. A foolish man who had bought someone with sullied noble robes, because he thought it would make him less afraid of the robes that weren’t dirty by travel and misfortune. Somehow it had all been very expected; The raid to her caravan, being bargained for a ransom but having her father decline to meet it, and lastly the whole slave-selling ordeal.

     By all means, he was decently well off to be a merchant. After a week she realized he would have been even more well off, if only he dared expand his trade. Trying to make him understand this was the first error she made, and after that lashing, she never made another.

      Again, his hand was in her hair, and he was yanking her up to her feet. She almost stumbled, but managed not to, and another jerk of the ribbon attached to her neck made her start forward.

      “Show your betters some respect, kitty. That’s all I want. Why can’t you just give me what I want?”

      The festivities were rounding up. They had been standing just outside his market stall in order to appreciate the fireworks, but now they were over, and contrary to the visitors of the Jade Square they had work to do. She lowered her eyes and quietly re-arranged her braid; covering her ears. He didn’t expect an reply, but took her in behind the counter. 

      “Wash up, and start cutting up the fish. They’ll be screaming for smoked herring soon!”

      He tied her to the water basin - as if she wouldn’t be able to untie the knot, as if she couldn’t just lift the basin and walk off - and left her in order to greet their first customer. She washed off her hands, and began to skin the glimmering scales off the meat.

     The spirit smiled. The pain was a faint throb. Silver Heir. He never had much imagination with colors, did he?

      Valpen tror att han är den första, men sanningen att säga så har det alltid varit monster före man; best före människa. Det började med sand mot knäskålen och ett svärd av matt koppar i handen; det började under gassande sol och svettig rygg mot brännande stängsel.

      Arenan var knappt satt till hälften, den var så liten, så meningslös. Han var inte tänkt att vinna, så ung, så benig, bara ett barn; han var den strödda underhållningen i väntan på huvudnumret.

      Men åh så han visade dem. Åh, så han förlamade dem, då svärdet gick genom lejonets hals med spetsen mörkröd upp genom sandpäls. Då den tunga, vackra, kroppen rasade av honom; fortfarande med klorna i axeln, slet upp den i djupa, ymmigt blödande hack som fick honom att skrika.

       Han hette Leo efter det. 

      Ja, valpen tror att han är äldst, då han är yngst; det är nästan roande, men bara nästan. Jag börjar bli trött på att sitta tyst, jag börjar bli trött på att vara instängd, jag börjar bli trött på att se en man gå runt i en evig cirkel utan att någonsin få fatt på sitt odjur. Utan att någonsin driva sitt svärd, och sin spets, genom dess glänsande skinn.

       Det dunkar. Det plågar. Det morrar och andas, här under. Jag föddes såhär, jag kommer alltid att vara såhär: Stark, vacker, skinande klar som en stjärna under en sol som gjorde allt i sin makt för att utplåna mig.

      Jag är Leo.

      Parsifal Heinzt är en avbild som bara är ett blekt avttryck. Parsifal Heinzt är mer man än han är monster, och för det kan han aldrig bli förlåten. 

      Jag är Leo, och jag vill inte vara instängd mer.


My God, I wish you were here.

Go home, return; black fade and start over. It’s an old vinyl record with cracks in the track; it’s a repertoire I’m getting sick of. Wreck it, mourn it, live with it; and find it again. 

Introducing: Alexandro, difficult master, difficult man; a man of a fine year, aged like exquisite wine. Controlling, dominant, manipulative asshole - beloved because kids don’t really understand what they should throw their hearts away on. 

Exodus: Flames.

Introducing! Jonathan! Fine gentleman, less aged; more prone to wallowing in self-pity and lots of headless drinking. My best friend.

EXODUS: Breaking bones.


Joshua; difficult man, difficult child. Darkness of finest silk, bitching of a chinese virgin’s fucking marriage. Introducing: Marcus, a mistake; Introducing: Jeremy, an even greater one.

Exodus: Flame. Bone. Blood. 

And encóre.

I know I am not a ghost. I know I am not a ghost. I know I am not a ghost. I know I have fingers, I know I am made of flesh. I know that there is blood beneath my skin, I know that I can die.

I tell myself this, over and over. I bend my joints, I crack them, I smash my fist against stone and concrete. I lock my eyes into light until they hurt; I try to stand in the sun until I feel dizzy. I am not invincible. I am so far from invincible that Immortal is just a fancy title for not catching a cold. 

I am not a ghost. 

But the repetition is getting old. The repetition is getting worn down. The track is cracking and the cracks make up the track. 

My God, save me. 

My God, deliver me. My God, why won’t you indulge me? In this world of things that can break and shatter me; Why cannot you be one of them? Why is the cathedral a lie, why are you in hiding; Why is the secret of your comfort still a mystery to a man that cannot ever be a man and needs the comfort so much that it makes him sick?

Crack the track.



They wander, now. I set them on it, the path - I chose them, in haste and with about as much forethought as when I kill. I birthed, and they live. Joshua so many times now, that I think he won’t ever mend; Marcus with such a lack of consideration and love and warmth that the cold made him bend and come out like another person on the other side. Jeremy, just robbed; robbed. Robbed of his chance of ever growing up.

My God.


I haven’t written in ages.

Knirr knarr.

Knirr knarr.


Upp och ner.

Upp och ner igen.

Världen svängde från marken till den stjärnbeströdda himlen. Snabbare. Snabbare.

Förr, då han varit ung… och även då han inte varit det… så hade det kittlat i hans mage. Då hade hans läppar ryckt lite ifrån den farliga känslan av att kanske gunga så hårt att han tappade greppet och for ända till marken med en smäll.

Nu fanns det ingen rädsla, ingen spänning. Inte ens när han tog i så att mössan for av huvudet och det långa, mörka håret fick piska fritt om hans ansikte.

Världen gick upp och ner.

Kunde han gunga över stolpen? Troligen. I den här kroppen var allt möjligt, och allt var meningslöst.

Förr hade det kittlat i magen. Förr hade han kunnat känna den euforiska paniken av att inte ha kontroll.

Nu skulle stålkedjan brista mellan hans fingrar om han ville. Nu skulle luften bära honom tryggt som en moder till marken. Även om han bröt minsta ben så skulle dem bara sätta sig på plats igen i sinom tid.

"Jag trodde aldrig att jag skulle se en vampyr gunga."

Rösten hade ett leende till sig, vita tänder som Jeremy uppfattade även i suddet av rörelse och nattlyktor. Det var en “jämnårig” pojke. Hans blekta hår var frissigt.

Han gungade vidare. Det var inget att ens tilltala… Varför skulle han?

Pojken som lutade sig emot klätterväggen hade tydligen följt efter honom länge nu. Jeremy hörde det lika tydligt som om det viskats åt honom. Han hade listat ut grejen… Vad Dealen var… Hur saker låg till.

Trodde han.

Han hade sett flera av incidenterna på nyheterna; Blekhåriga, unga män, dödade med sådan brutalitet att en analytiker kallat det; Passionerat.

Han hade sett alla dessa saker, och ändå kommit.

"Du kom för att dö…"

Jeremys fötter tog i marken och gungan stannade tvärt. Ingen sand stänkte.

"Jag heter Oswald."

"Din pappa dricker och din mamma horar ut sig för att betala för det."

"Jag bor på rue montmarte."

"Din närmsta vän tog livet av sig över WoW."

"Jag har sett dig… Med dem andra."

"Ditt liv suger."

Oswald hade redan kommit nära nog för att deras tår skulle kunna röra varandra. Han log fortfarande. Men det var leendet som man dragit ut med flit, och sedan nitat fast så smärtsamt som möjligt. Hans hår var så slarvigt blekt. Den vita skjortan han hade var för stor och lite solkig.

"Gör vad du vill, Vampyr."

"Du noterade skjortan… "

"Det stog inget om det i tidningarna… Men jag såg bilder på nätet. Alla hade vita kläder. Vitt hår…"

"Blå ögon."

Oswald blev kall, Jeremy kunde känna det i luften mellan dem. En perfekt liten detalj, bortkastad, en chans förslösad.


"Jag tänker inte döda dig."

"Jag avslöjar dig! Jag såg dig på festen i fredags!"

Jeremy rörde på sig och lade lugnt Oswald ner på rygg på gungan. Nu var det han som stod upp. Stod upp och hörde hur hjärtat skrek till i pojkens bröst och andningen försvann för att återkomma och sedan dö igen. Han visade tänderna. Han kände hur Oswald spände sig, ångrade sitt beslut.

Han hade varit i samma situation förut. Så ofta. Allt för ofta. Parsifal skulle ha skrattat åt honom. Marcus skulle ha skakat på huvudet.

Joshua… Vem vet vad Joshua hade gjort.

Jeremy lämnade Oswald där. Det fanns andra lekparker i Paris. Andra ställen där han kunde se världen hoppa upp och ner.

Tagged: #yeah #pointless 
Tagged: #Tahnee #Aie #LESBO #Misery #Contra Mundum 

Allting började med att jag dog

      Allting började med att jag dog.
Gick upp i flammor. Sattes i brand. Brann upp.

      Ibland undrar jag om elden var det som verkligen flätade oss samman. Om all den där smärtan, känslan av att huden bubblar och spricker, hettan som slickar dig tills du inte kan göra annat än skrika oavsett hur stolt och kunglig du är – om den osvikligen fjättrade oss i övertygelsen om att vi alltid skulle älska varandra. För evigt.

      För om man har mist så mycket, om man har kastat iväg så många ting för varandra; om man har kravlat genom demoners avföring och skurit upp fötterna på brännhet sand – då kan man inte göra annat än älska varandra. Man överlever inte om man inte gör det. Man går sönder under vikten av sitt eget offer.

      Hur många människor har hon dödat? Hur många människor har jag dödat? Jag vet att jag en gång hatade alla som var efter oss, jag vet att vi aldrig skulle ha gjort det om vi inte var tvungna; men jag vet också att det alltid har kommit lätt för oss. Vi gör allt för varandra. Det är vår heliga överenskommelse slagen i skärelden.

      Om jag inte hade dött, hade vi bara älskat. Vi hade till och med vacklat. Vi hade bråkat. Vi hade låtit de små tingen komma emellan oss; det är oundvikligt. Så mycket rädsla som hade satt sig i vår väg, så mycket osäkerhet, så mycket… förälskelse. Jag minns att den var den sista, rungande ångern innan hela min värld blev glödhet smärta: Att jag aldrig fick säga förlåt för alla de oviktiga sakerna.

      Idag sitter hon tvärs över bordet, och dricker någonting ur en kopp. Inte för att jag inte dog, men för att jag kom tillbaka. För att hon såg till att jag kom tillbaka. Jag vet att hon har gjort någonting, jag vet att hon har styckat sig själv igen; jag ser det i desperationen som hon blickar åt min värdkropp, och hoppas att det ska vara jag som ser ut genom Rhamas ögon.

      Det är offret.

      Det tynger oss. Det lättar oss. Det befriar oss. Och jag kan bara hoppas, att det är ett offer som hon kan glömma i allt annat än det som betyder någonting. För jag minns fortfarande elden. Jag minns allting som jag kastade bort för henne. Jag minns att det måste vara värt det, för annars går man sönder för man har gjort så mot sig själv.

      Jag reser mig upp; Nej, Rhama reser sig upp. Det är en sådan där stund när hon och jag har samma tanke, samma handling. Går fram till diskbänken, rensar ur tekoppen. Rhama talar, och jag lyssnar inte. Jag börjar bli trött på att betrakta. Låt mig få komma fram. Hon är ovillig, ger mig en tidsram – alltid en tidsram! ’Vänta lite till, jag måste avsluta några grejjer först.’

      Men jag minns elden; och jag knuffar mig fram. Hon vacklar till. Jag känner värken själv. Vår kropp sviktar under kampen, innan jag tillslut har skjutit undan henne och smärtan är min. En obetydlig smärta. Aie är påväg att resa sig upp, och jag kallar hennes namn.

      Hon ser på mig. Ögonen är gråblå istället för gröna, inte som de borde – håret är blont istället för svar – kroppen är vek istället för stark. Men det är hon, och ansiktet spänns i lättnad. Kom, säger jag, och hon kommer.

      Det är sent. Kvällen har anlänt, även om den här nya staden fortfarande glittrar av ljus. Hennes rum är tyst. Hennes säng är för liten. Jag minns elden, och jag måste veta att det var värt det. Våra fingrar sätter gnistor mellan varandra. Ett gammalt minne får en kropp som är annorlunda att kännas på samma sätt. Då jag kysser henne är det inte en urvattnad västbo, utan min vackra, graciösa, svarthårige Aie som kysser tillbaka.

      Vi är så osäkra, fastän vi är så säkra. Vi har förlåt så mycket, vi har kämpat så hårt; vi är så mycket äldre nu, vad finns det att fumla med? Och ändå finns det lite rodnad, lite förstummad försiktighet i hur vi får upp knappar och lås och kläder.

      Doften av Emarjas sand och öken kommer tillbaka som i en avlägsen dröm. Bilden av hennes rundade axel, med ljuset av en oas spelandes längsmed ryggen, dansar som en hägring ovanför en värdkropp som inte gör henne rättvisa. Jag känner smärta på samma vis som man alltid gör innan ett hopp; andra minnen. Förbannade ande, hade jag velat säga och försökt skratta åt det – men alla ord fastnar i halsen då hon kvider någonting alldeles nära.

      Nu slinter våra fingrar. De har blivit varma, våta. Det är inte gnistor; det har börjat ta fyr. Jag kysser hennes hals. Jag kysser hennes bröst. Jag kysser hennes mage och lite längre ned. Ingenting är någonsin perfekt, och hon är nästan så rädd att hon skakar; men efter ett tag glömmer hon också den, och min modiga, sprakande Aie vrider sig i lakanen.

      Minns du elden, viskar jag då hennes rygg kröker sig i en båge. Snälla, ber hon i gengäld, Tahnee. Mitt namn; och jag låter henne falla. Natten är längre än den stunden, och bitterheten vaskas bort som sand av flodens vatten. Alla glödgade kol som brunnit så länge falnar, och sängen är precis så stor som den ska vara.

      Hon viskar hos mig sen. Jag viskar tillbaka.

      Allting slutar med att jag lever.

Tagged: #Tahnee #Aie #LESBO #Misery #Contra Mundum 

Lu Chae cheesar sig…

It was a starless night, the kind of night that would have been perfect for silence. But there was no silence. Music, laughter and the occasional shout surrounded The black market. Dozens of red lanterns had been set up for the evening and their warm, fiery light bathed the place in light. A small bauble against the darkness of the sky and the city around them.

     Lu Chae stood on the outskirts of this bauble. Unlike the market she was silent. A warm spring breeze rippled through her long, dark hair; reminding her of the impracticalities from her past life.  Her face was like it almost always was when she found herself alone: An impassive mask with dark, thoughtful eyes veiling her soul.

This night in particular she had reason to be thoughtful.

     She saw how Xia was right at the center of attention, as usual. She had a tendancy to be as drawn to it as it was drawn to her. At this moment she was in the middle of a banter with Rose, exchanging wits with precision as deadly as if the fight had been with blades rather than words.

Xia could have a very rough tongue when she wanted to. Of course this was nothing that Lu chae didn’t already know.

      Around them people were dancing, drinking and gambling. The party was still in its zenith and despite having been asked to participate, Lu Chae was most comfortable with the silence. For now. She was used to waiting. It was a skill she had learned to perfection.

'And tonight is not a bad night for waiting', she thought as she felt her eyes lingering on Xia for yet another moment.

     Eventually the partying died out. Some people drank too little and lost the mood, some drank too much and simply lost their conciousness. Slowly the lights began to flicker and ever so slowly silence returned to the black market.

     There were only a few people left on the grounds now. Xia was one of them. Lu Chae felt a slight flutter in her chest. The subtle reminder from her heart that it was time to move. But her body felt stiff and unyielding, her thoughts suddenly thick and slow. On the battlefield, she had no fear, no hesitation. She did not pause before cutting a man open. She did not falter in her step as she parried an attack that would have done the same to her.

But this was different.

This was a battle that took an entirely different form of courage.

     For Lu Chae it was like lowering your sword. Like stepping out of your armor and stripping yourself bare -  naked - before your enemy. It was like the first, few buds of spring; emerging to the first, vain light of  a new year, even though knowing that the last breath of winter might smother them. And yet they did not emerge out of folly, but out of hope.

     Thus she took a deep, calming breath. Then she walked out onto the market, carefully clutching one hand slightly around a simple gift and hoping that her movements would not betray how nervous she actually was.

     She was, of course, intercepted.

     Just as she was about to aproach her, Xias attention was caught by The blood king. He greeted Xia with his usual quick witted charm, and she replied in turn. Lu Chae lingered.

     This was nothing new to her. She was used at being preceeded, and she did what she always did. She waited.

     It was not because she didn’t have the wit to match theirs. It wasn’t because she couldn’t speak up, or because she wasn’t brash enough to chime in. No, it was because she was patient. And because of that she could wait.

     “Weren’t you supposed to bring me a lily?” Xia asked The blood king, her voice barely concealing a teasing edge.

     The blood king looked back at her with pretended schock.

      “Ah, alas!” he said with an overly dramatic sigh. “I looked both near and far for it, but there was nothing to be found… and then, well, you have to admit that the area is rather distracting. People tend to be very drastic about getting your attention.”

     Xia nodded gravely, feigned dissapointment all across her face.

     “I thought that I meant something for you.”

     “You mean the world to me! But as I said, I looked as hard as I could, yet found nothing.”

     “Perhaps you didn’t look hard enough.”

     “Perhaps”, he admitted with a sly smile. “But I’m not a very patient man and a man cannot go against his nature, no?”

     “No, you are not”, Xia said, laughter finally breaking into her voice. She was quiet for a few seconds, her face settling back into seriousness before adding: “You are, however, a great man.”

     “You think too much of me”, he said quietly. “Besides, the great one here is you. In fact, greatness doesn’t even begin to cover it…”

     “Since when did the great Blood king become so humble?” she mocked gently. “I do not hold your lack of flowers against you. Besides, there is still time to remedy it.”

     “That it is”, he smiled. 

     It wasn’t until he left that she emerged. She and Xia were alone now. Just the two of them and the wind.

     “Oh, Lu Chae”, Xia said, half surprised. “I didn’t see you.”

     Lu Chae said nothing. Words rarely betrayed her, but sometimes she felt that they were insufficient. Instead she simply smiled. She held out her hand, and in it there was a single, perfect lily. It was as graceful as spring, as beautiful as truth.